Idag, den 8 maj, är det 79 år sedan Tyskland kapitulerade och därför en av FN:s internationella FN-dagar: dagen för hågkomst och försoning för de som omkom under andra världskriget.
– Det känns extra viktigt att prata om det just nu, säger Anna Bark, vars släktingar omkom i koncentrationsläger, till Läget.
Det är på källarplan som Anna Bark, 21, håller till. Här på Kaggeholms folkhögskola pluggar hon media och tv-produktion. Vant slår hon sig ner i en av fåtöljerna i studion och börjar bläddra i sin anteckningsbok.
– Jag skriver upp allt här i, säger hon och visar en av sidorna. Där har hon ritat en släktkarta.
Brev från koncentrationslägret
Annas släkt på mammas sida är från Polen. Hennes morfar var jude.
Anna berättar om sin morfars pappa, vars fru och döttrar dog i Auschwitz koncentrationsläger. Han själv överlevde kriget, men dog året efter krigets slut av krossat hjärta efter att ha förlorat sin familj.
– Det är i alla fall så berättelsen om honom är, säger hon.
Annas mormors pappa var en riksdagsman med stort inflytande och även han hamnade i koncentrationsläger i krigets början. Hans dotter, Annas mormor, hade brevväxling med honom nästan hela krisperioden - tills den dag då breven slutade komma.
– Men det kom aldrig några uppgifter på att han dött i lägret, berättar Anna.
När Annas mormor dog förra hösten, och Annas familj började rensa bland hennes saker, hittade de familjedokument och brev.
– Vi insåg först då att hon har rotat och letat efter sin pappa hela sitt liv, utan att någon visste om det.
Anna ångrar att hon inte pratade mer med sin mormor om hennes liv. Hon var den sista i Annas släkt med nära koppling till kriget. Ju äldre Anna blir, desto mer nyfiken blir hon på sin släkthistoria.
– Jag började plugga polska på en mobilapp för tre dagar sedan, säger hon och berättar stolt att äpple heter ”jabłko”.
Viktigare nu än någonsin
Anna tänker att hennes släktingars livsöde finns nånstans inom henne. Det är i alla fall något hon hoppas.
– Jag vill liksom att det ska påverka mig. Det känns inte rättvist om jag inte skulle behöva tänka på det alls. Så jag blir stolt när jag får berätta om det. Det får ju inte försvinna.
Anna blir besviken när folk inte förstår eller bryr sig. Hon tycker att man måste lära ut mer om det som hänt så att folk förstår allvaret.
– Det känns extra viktigt att prata om det just nu, med tanke på krigen som pågår i världen idag.
Att göra det bästa av sitt liv och sina drömmar ser Anna som sin skyldighet. Hon är intresserad av att försöka förstå sig på samhället och är nyfiken på andra människor. Kanske har det med hennes historia att göra, och kanske var det därför hon flyttade från Kristianstad hit till Stockholm för att plugga.
– Morfar har lärt min mamma hur vackert Sverige är och hur mycket man ska uppskatta sitt eget land, säger hon.
Vem bär ansvaret?
Likt många andra visste inte Anna att det var idag för 79 år sedan som Tyskland kapitulerade. Hon är rädd att vi ska glömma det som hänt i takt med att den generationen som upplevde kriget dör ut.
– Man kan ju inte ansvara för historien, men det är absolut nånting jag känner att jag vill göra, säger Anna och stänger igen sin anteckningsbok.
