Det luktar av regnet. Den långa asfalterade körbanan som leder fram till akut-ingången är mörkt färgad av himlens egna tårar. Kanske faller det för situationen samhället befinner sig i. Stämningen, den dystra, nästan novemberliknande, förstärks av rödvita band, koner och stoppskyltar. Här får ingen vara, inte om du inte måste.

’’Ska du in här?’’ Sjuksköterskans röst skär genom luften. Som ett piskrapp av stress och oro.

’’Ska du in här? Annars får du gå’’.

Coronakrisens framfart har satt ett uppenbart ökat tryck på sjukvården. Samtidigt som bristen på personal är fortsatt påtaglig tvingas de arbetande jobba nära viruset som satt hela vårt samhälle på spel. På Västra Götalandsregionens hemsida efterlyser man personal som har IVA-kunskaper, specialister och undersköterskor som kan rikta in sig på coronapatienter. I den takt läget blir allt allvarligare ute i samhället, blir spiralen nedåtgående för vården. Sjukvårdsplatser begränsas och rutinerna skärps. Siktet är som alltid, fullt inställt på att rädda liv.

Men det är inte bara trycket som ökat på vårdplatser och sjukvård. Intresset för att arbeta med människor tycks ha skjutit i höjden och i höst förväntas betydligt fler än föregående terminer påbörja sin läroresa mot att bli vårdare av olika slag. Att det skulle vara en slump i sammanhanget, känns ganska uteslutet.

– Vi har ett antal program som riktar sig mot hälso- och vårdsektorn. Tittar man på helheten så har det varit ett stort ökat intresse mot förra året. Räknar man in alla sök-kategorier så är det ett uppsving på 35%, berättar Lars Niklasson, universitetsrektor Högskolan i Skövde.

– I vårt fall betyder det att vi har gått från 1600 till 2200 sökande. Jag tror att de läge som vi befinner oss i ha påverkat fler till att vilja göra en insats, det är ett oerhört meningsfullt arbete.

Clara Andersson, nyantagen till LSMU, där hon ska utbilda sig till intensivvårds-sköterska bekräftar Lars Niklassons tes. Det är det meningsfulla arbetet, att hjälpa människor, som motiverar.

– Jag har velat detta länge, berättar hon.

Likadant är det för Tidaholms-tjejen Matilda Fogelberg, som till sommaren avslutar termin fem på läkarlinjen i Lidköping.

’’And I would have stayed up with you all night…. Had I known how to save a life’’. Introt till den populära serien Grey’s Anatomy går på repeat i mitt huvud när vi pratar. Hon skrattar åt mig när jag försöker bevisa mina kunskaper från serien, tydligen gör de så mycket fel. Ändå har de många avsnitten sporrat i rätt riktning.

– När jag kom på att jag skulle bli läkare? Ja, jag var väl typ sex år. Jag tänkte att, det är väl jävligt coolt. Och mormors gubbe var läkare, och han är ju världens bästa människa. Sen var det ju Grey’s Anatomy då.

Matilda har haft läkardrömmen så länge hon kan minnas. Det höll i sig under högstadiet, med stöd från Meredith Grey och co. Det blev sedan ännu tydligare under gymnasiet när NO-ämnena stod i fokus på programmet stavat Natur. Nu, när universitets-studierna flyttats till Zoom har hon tid över och har sedan några veckor tillbaka hjälpt till som undersköterska på IVA i Skövde.

– Jag lär mig sjukt mycket. Jag är så imponerad av undersköterskor och sjuksköterskor. Man ser dem som hjälpredor till läkarna. Men det är absolut inte så, det är de som gör ett sånt jävla jobb. Sjuksköterskorna gör grovjobbet, och undersköterskorna gör grovgrovjobbet. Det känns viktigt att få se det.

Det pressade läget har på ett sätt enat personalen på KSS i Skövde. Specialister från andra grenar har hoppat in på IVA, fast de kanske egentligen inte vill, för att stötta upp i krisen. Matilda, som egentligen inte är färdigutbildad för att jobba, blev ändå berättigad att hjälpa till som undersköterska - efter en väl utförd intensivkurs på sjukhuset.

– Det är ju personalbrist. Intensivvård är ju så himla speciellt, det är ju en egen gren. Det är inte ’’bara’’. Det är många restriktioner och mycket säkerhet. Man får ju tillexempel inte springa in och ut ur rum utan att byta kläder och rengöra sig.

Hon vänder och vrider på sina händer. Huden flagnar och det ser ut att svida rejält.

– Känn på mina händer. Alltså, jag har aldrig behövt använda handkräm i hela mitt liv, nu går det åt en flaska om dagen typ.

Jag får inte gå in på akuten, så jag ber henne förklara läget där. Hon rör hela tiden händerna, metodiskt, med samma rörelse som när man smörjer in sig. De är ett uppenbart problem. Det är handskarna och all handsprit, förklarar hon. IVA-patienterna vårdas i olika moduler, med tio platser i varje. Munskydd, visir och långärmade rockar är outfiten som krävs för Matilda och hennes kollegor.

– Det är inte så att jag går runt och tänker på mig själv som en hjälte som hjälper till. Att hjälpa är bara något man gör, det är ju kris. Jag jobbar kanske fem pass i veckan.

När jag frågar henne om hon verkligen hinner det så flinar hon.

– Jag kan säga såhär, om man sätter att faktiskt rädda människors liv mot min påhittade studie som jag ska göra i skolan, då kommer den rätt långt ner på prio-listan. Typ efter Paradise Hotel.

Vårdutbildningarnas uppsving. Clara, Matilda. Unga, drivna. Viljan att hjälpa till, förmågan att prioritera.

Vårt samhälles framtid.

’’Ska du in här? Annars får du gå’’.

Så, jag går. Med vetskapen om att det görs fantastiska insatser där inne. Det känns bra:

"It’s a beautiful day to save lives."