På Cederdalsgatan i Stockholm ligger en till synes rätt anonym garageport, omringad av den grå betongen. Från klockan fyra på eftermiddagen varje vardag ses de fyrhjulta karosserna sväljas när portarna öppnas.

Platsen bilarna hamnar på är Roslagstulls återbruk – en unik återvinningscentral i bergrummet. Den vänstra väggen är dekorerad med mosaikskyltar i olika nyanser av brunt, med texten ”Återbruk” och guidande pilar.

När den källsorterande besökaren till slut hittat fram möts den av flashiga ljus i grönt och blått, gröna växter i kontrast med bergsväggen, och personal i brandgula reflexvästar. Tänk ett äventyrsbad med djungeltema, men med bilar i en grå tunnel istället för glada ungar i bubbelpoolen.

Avfallstrappan: steg för steg

Lotta Claesson visar runt på återbruket. Hon är teknisk utredare på Stockholms Vatten och Avfall, och ser till att miljöarbetarna har det de behöver.

Roslagstull är en unik anläggning som öppnades i december 2015. Den är inomhus, den är ett bergrum och stationen är omfattande dekorerad med ljus, växter och skyltar.

Lotta tar upp avfallstrappan, eller ”avfallshierarkin”. Hon berättar att trappan består av fem steg.

– Överst har vi avfallsförebyggande, sedan kommer återbruk, materialåtervinning, energiåtervinning, och nederst, deponi, förklarar Lotta Claesson pedagogiskt.

Avfallstrappan är ett EU-direktiv som styr hur avfallet ska tas om hand. Det avfallsförebyggande steget kan handla om att varor produceras på ett resurssnålt sätt. Den enskilda konsumenten kan exempelvis tänka på om hen verkligen behöver köpa den här produkten. På detta sätt minskas mängden avfall, giftiga ämnen sprids mindre och vi spar på jordens naturliga resurser.

Det andra steget är att återanvända gamla produkter. Naturskyddsföreningen listar ett par utväxta skor som exempel. Kanske kan skorna ges bort i present eller säljas?

– Hos oss kan kunder ställa saker på disken, så ser vi till att sakerna kan användas igen eller göras om till någonting annat, säger Lotta.

– Nästa steg är materialåtervinning, fortsätter Lotta.

– Tidningar, kartong, hårdplast och mjukplast kan användas på nytt. Av hårdplast kan man göra ny hårdplast, säger Lotta.

Flera gånger avbryts hon när sopsorterande besökare frågar var en specifik sak av visst material ska kastas. Med van hand visar hon vart kunderna ska.

Det fjärde steget är att utvinna energi. Då förbränns det i ett kraftvärmeverk, och omvandlas till el och fjärrvärme.

Det femte, sista och sämsta alternativet är att deponera – vilket innebär att avfallet inte kan återvinnas utan måste läggas på en speciell deponianläggning. Den lösningen ska på alla sätt försöka undvikas, enligt Naturskyddsföreningens information.

”Man behöver inte vara världsmästare i tyngdlyftning”

Lotta Claesson lyfter även vikten av att man ska återvinna i sin egen kommun. Stockholmare ska göra av med sitt skräp i Stockholm, inte på Lidingö.

Det har att göra med avfallstaxan, en avgift som inte är en skatt, och som ingår i lägenhetskostnaden. De som lever villalivet får kostnaden som räkning på posten.

Anläggningen ger även kunder möjligheten att låna lådcyklar. Man får då två timmar på sig att cykla hem, hämta sitt avfall, och ta sig tillbaka till återbruksstationen. Lådcyklarna är eldrivna och med tre hjul sitter även ovana ”lådcyklister” stadigt.

– Det är för att man inte ska behöva vara världsmästare i tyngdlyftning, skrattar Lotta Claesson fram.

Det skramlas, krossas och dundras. Jordkällarlukten överskuggas ibland av stanken från matavfallen. En gammal pizza, en rutten banan eller någons halvätna lasagne.

Personalen springer runt. Rätt sak ska ligga på rätt plats. Allt är kontrollerat med lagar och regler. Lotta kallar dem för ”de orangea proffsen”, som finns där för kunderna när kunden inte riktigt vet vad en sak består av och var den hör hemma.

När jag ställer frågan om vad det vanligaste felet folk gör är, ropar hon på en av de brandgula proffsen.

Miljöarbetaren Rosen Radev svarar. Han säger att stoppade möbler är ett vanligt förekommande fel. Problemet är att de är en blandkomposition av exempelvis tyg och trä eller hårdplast.

Det finns goda anledningar till att vända sig till de orangeklädda miljöarbetarna. En färghink i hårdplastlådan kan verka logiskt, då själva hinken är av plast. Men det är inte färgen.

– Ett sådant fel kan sabotera hela lasten, säger Lotta och nickar.

Överblivna matrester i mikrorättsförpackningen är inte heller okej.

– Det går inte att göra plast av ärtsoppa, tyvärr, säger Lotta med ett leende.