Det nya coronaviruset har tagit grepp om världen och människor, äldre i synnerhet, går tragiskt bort utan förvarningar. Det gäller de sista överlevarna från Förintelsen också. Det gör att det är oklart hur informationsarvet från Förintelsen ska bäras vidare.
En berättelse som gått i arv
Henryk Dolata är lärare på Katedralskolan i Uppsala. Han är också barn till två personer som överlevt Förintelsen. Han har engagerat sig i att berätta deras historia de senaste 20 åren. Han ger två anledningar till varför han har valt att berätta om det.
— Det är ganska lätt. Dels är det en unik historia som väldigt få kan berätta och allt färre blir dessa berättare. Sedan blir jag förbannad när jag läser om nynazismen som frodas. Framförallt när de förnekar Förintelsen, säger Henryk.
Henryk kommer alltid förberedd när han ska berätta om sina föräldrar. Allt sitter i huvudet men han vill ändå visa upp det han dokumenterat.
— Ja, jag har väl en 6-8 sidor här. Har skrivit ner allt för att jag ska ha klart för mig hur jag ska berätta det sedan när jag föreläser.
Han berättar gärna och länge om sina föräldrar. Både hans mamma Reginas historia, som var judinna och blev förd till Auschwitz från ghettot i Lodz i Polen. Men också hans pappa Stanislaws historia. Pappan, som var katolik, var springpojke på en advokatfirma när han blev inkallad till kriget och satt senare som krigsfånge i Sachsenhausen. Där överlevde han på att samla cigarettfimpar för att göra cigaretter som han sedan kunde byta mot mat då vakterna ville ha cigg.
— Det var två saker man behövde göra på Sachsenhausen för att överleva. Slippa stenbrotten, de tunga jobben, och cigg för att byta mot mat, säger Henryk.
Det är viktigt för Henryk att den här informationen kommer ut till människor som ännu inte vet riktigt vad som hände där i Tyskland på 40-talet. Det märks till exempel när han berättar att han 2002 lämnade sin döende mamma på sjukhuset och åkte till Katrineholm för att berätta sina föräldrars historia för en gymnasieklass. Han känner också att historierna bör föras in i framtiden på något sätt, men medger samtidigt att det kanske blir svårt.
— Ja, egentligen har ju informationen ett sådant värde. Men nu har ju inte jag gjort något speciellt för att spara något på det sättet. Förhoppningsvis gör man något för att bevara allt det här innan det är för sent. Jag kanske borde skicka allt till lillbrorsan och mina söner så att de åtminstone har allt på pränt, säger Henryk.
Han ser också svårigheter i hur framtida informationsspridning av det här slaget ska gå till.
— Man lever ju i nuet. Jag tror ingen kommer föra det här vidare som jag gör nu med mina föredrag. Det kommer att dö ut. Ingen av mina närstående kommer heller föra det här vidare men det finns en förening vet jag som åker ut på skolor och håller föredrag, säger Henryk.
Ett pågående arbete för att säkra berättelserna
Föreningen Henryk talar om är Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige som är en av de aktörer som arbetar för att sprida Förintelsens informationsarv vidare. Forum för Levande Historia är en annan. De fick i slutet av mars i år uppdrag av regeringen att genomföra en nationell satsning med förstärkta utbildningsinsatser om förintelsen. Presschefen för Forum för Levande Historia, Johan Perwe berättar om hur de arbetar för att bevara de unika berättelserna.
— Vi har 200 inspelade vittnesmål. Originalen är säkrade. Vi har också byggt upp ett nätverk för de organisationer i Sverige som arbetar med vittnesmål och har egna samlingar, säger Johan Perwe.
Även Forum för Levande Historia tycker att berättelserna från Förintelsen är ovärderliga och att de riskerar att falla i glömska när inga överlevare finns kvar.
— Ja, den risken finns och det är något man ständigt måste arbeta mot. Liksom mot förminskning, relativisering och förnekande av folkmordet, säger Johan Perwe, presschef för Forum för Levande Historia.
En unik minnessak
Bland det första Henryk Dolata gör under intervjun är att han säger att han vill visa något. Det är en ring med ett hjärta på. Han berättar sedan historien bakom. Hur hans mamma Regina gömde tre ringar i munnen när hon blev visiterad av vakter på Auschwitz. Hon gav de två guldringarna till vakterna så de inte skulle misstänka den tredje. Den var sedan det enda Regina Dolata hade med sig när hon kom till Sverige i en av de vita bussarna.
— Den är min absolut käraste ägodel, säger Henryk.
Arbetet för att bevara berättelser som den om Henryks föräldrar och sprida dem till yngre och kommande generationer fortsätter. Något som kommer bli svårare i takt med att de sista överlevarna går bort.
