Svart, rött och grönt med vita linjer. I mitten en sköld och två korslagda spjut. Flaggan slår kraftigt i vinden utanför Birger Jarlsgatan 37 i Stockholm.
Mitt emellan Zita biografens dryckesmeny, en hög med gammalt byggmaterial och ett bageri med nybakade kanelbullar, sitter en lista över boende i porten. På våning två står det: B106 Kenya Embassy.
– Det går inte att jämföra Sverige med Kenya när det kommer till pressfriheten. I Kenya kan du inte säga vad du vill, det måste godkännas i flera steg. Du måste tänka på att inte kritisera befälhavare och politiker, säger Joy Kibarabara.
Joy Kibarabara, 47, har i första halvan av nittiotalet arbetat vid det statligt ägda mediebolaget Kenya broadcasting Corporation (KBC), och sedan vid privatägda Kenya Television Network.
Under den tiden var landet på väg in i en ny fas, från ett enpartistyre till en flerpartistat. Privatägda mediebolag blev sakta lagligt, men innan övergången var de sittande ledarna mycket angelägna om att behålla makten.
Joy Kibarabara berättar om ett nyhetsklipp som hon spelade in för det statligt ägda mediebolaget KBC. Videoklippet handlade om en borgmästare som plockade upp skräp i en av stadens förorter. Borgmästaren tillhörde oppositionen.
Innan nyheten kunde sändas behövde den godkännas av chefredaktören. Väl inne på kontoret var mottagandet kyligt, då den moraliska handlingen kunde tänkas stärka stödet för oppositionen.
– Han sa till mig: vet du vad Joy, den här nyheten kan inte sändas som den är, berättar Joy Kibarabara.
Chefredaktören tyckte att nyheten visade upp en för positiv bild av oppositionen, vilket skulle skada den sittande regeringen. Han var rädd för konsekvenserna, och för att skapa fiender av mäktiga politiker.
Nyhetsklippet redigerades personligen av chefredaktören som vinklade historien till borgmästarens nackdel. Efter sändningen ringde borgmästaren till Joy Kibarabara, som var tvungen att förklara vad som hade hänt.
– I slutet av dagen hatade jag mig själv, för det var min röst i klippet, fortsätter Joy Kibarabara.
Enligt det internationella pressfrihetsindexet ligger Kenya på plats 103 av 180. Och trots att pressfriheten ökat sedan övergången till en flerpartistat på nittiotalet och digitaliseringen av medier i början på 2000 så går nu trenden åt andra hållet.
Hot och trakasserier utförda av politiker, utrustning som tas i förvar av poliser och statlig censurering är vanligt. Fyra kommersiella tv-bolag stängdes ner 2018 för att ha hånat presidenten, och allt fler lagar stiftas för att strama åt den konstitution som år 2010 garanterade pressfrihet i landet.
Kenya är bara ett av många länder som på senare år tagit flera steg i fel riktning. Ett fenomen som skyndats på sedan pandemins utbrott. Helena Giertta, chefredaktör för tidningen Journalisten, nämner bland annat Ungern, Turkiet och Japan som platser där pandemin används som en ursäkt för att minska pressfriheten.
– Vi har en stark auktoritär våg som går över världen, de liberala värdena kring mänskliga rättigheter är satta under tryck, säger Helena Giertta.
Det är bara en kvarts promenad från Birger Jarlsgatan 37 till Stockholms pulserande mittpunkt, Sergels torg. Den tredje maj klockan 12:00 varje år samlas mängder av människor vid det femte höghuset för en manifestation. För pressfrihetens dag. Men i år är manifestationen inställd.
Enligt reportrar utan gränser sitter idag 231 journalister fängslade världen över, och den fria journalistiken står inför fem kriser. En geopolitisk, teknologisk, demokratisk, ekonomisk och trovärdighetskris.
– När man inskränker pressfriheten så minskar demokratin, olika röster hörs inte och i värsta fall styr makten över vad medborgarna får veta, säger Helena Giertta.
För att motverka detta långsiktigt menar Helena Giertta att journalistiken behöver användas för att påvisa och uppmärksamma vilka krafter i landet som försöker skada pressfriheten. Det är också viktigt att stötta och skydda de fria medier som fortfarande finns kvar där de behövs.
Kortsiktigt handlar det om att väsnas så mycket som möjligt, och att inte ge upp.
– Jag har själv blivit sprejad med tårgas av polisen, säger Joy Kibarabara.
Det är inte ovanligt att journalister som bevakar stora event och demonstrationer i Kenya kan bli utsatta för tårgasattacker, då polisen anser att du bara genom att befinna dig på platsen är en fiende till staten.
I de länder där pressfriheten minskar och journalister tvingas arbeta med bakbundna händer, kan invånare nå ut till allmänheten genom sociala medier.
Enligt Joy Kibarabara blev en man i Kenya nyligen arresterad och placerad i karantän för att ha brutit mot utegångsförbudet, och trots att mediebolagen inte kunde nå honom så spred han sin version av sanningen via sociala medier. En sanning som var allt annat än lik den som staten spridit.
Mannen bad allmänheten om hjälp, och det slutade med att mediebolagen sände hans berättelse över hela landet. Joy Kibarabara menar att möjligheterna som digitaliseringen skapar har förändrat hur journalistiken fungerar i Kenya för alltid. Även om staten skulle försöka hindra utvecklingen nu, så är det för sent.
– Hjulet har redan satts i rullning. Det kan inte stoppas nu, säger Joy Kibarabara.
