Solen gassar på trappan till Mimerskolan. Resväskor vittnar om att vissa rest långväga. Glada utrop varvas med kramar när de sammanlagt 43 stycken gamla eleverna ses igen.

– Man tycker inte det var så längesen man tog studenten, men det är ju faktiskt 60 år, säger Nils-Åke Tafvelin som rest ända från San Diego för att kunna vara med på återträffen. Han beskriver den elva timmar långa resan som tortyr.

–Men det är det värt! Det bästa som finns är att träffa gamla kamrater, säger Nils-Åke Tafvelin och vänder sig om för att krama ytterligare en gammal vän.

Det är inte bara vädret som är vamt på Kungsgatan 75. Känslofyllda återseenden och gamla minnen genererar många leenden.

– Det är ju hotell här nu, det känns väldigt svårt att tänka sig. Där hade vi lektion och där bakom låg gymnastiksalen, berättar Uuve Snidare medan hon pekar på den soldränkta byggnaden bakom oss. Uuve Snidare som åkt från Stockholm tycker det är roligt att man känner igen folk när de börjar gestikulera och prata.

– Man är ju sig lik hela tiden, även när man förändrar sig. Det finns någonting i psyket tror jag som syns.

Det är Robert Ullsten som tillsammans med vänner har dragit ihop årets återträff. Redan 1959 ägde den först träffen rum. Sedan dess har de som tog studenten 1958 försökt anordna något var tionde år.

– Det är kul att se om man känner igen varandra, om gemenskapen finns kvar och vad det har blivit av oss förstås, säger Karin Bergling.

Nu har det blivit dags för fotografering. Det är lite utmanande att få till rätt positionering men alla hjälper varandra upp och ned för trappan. Någon tappar en käpp och snabbt kläcker en annan ett skämt om ålderdomens motgångar.

Efter fotograferingen sprider sig en något virrig stämning. På sidan av trappan står en man med sandfärgad jacka. Till synes oberörd av förvirringen lutar han sig mot räcket och blundar mot solen. Han heter Roland Bergling och visar sig vara en del av något väldigt sällsynt.

Hur var er skolgång?

– Det bästa var tjejerna, svarar Roland Bergling skämtsamt och vänder sig mot Karin Bergling.

Roland och Karin Bergling träffades och blev kära när de gick i gymnasiet. De gifte sig 1963 och har hållit ihop sen dess. Allt började med att Roland uppvaktade Karin med en chokladask i slutet av 50-talet.

– Jag minns än idag hur nervös jag var. Tappade ut allt på golvet. Det blev katastrof, men nu har vi varit gifta i 55 år.

Karin Bergling minns fortfarande första gången de pratade med varandra. Hon blir nästan lite generad och börjar prata om andra aspekter av skolgången.

– Jag gick halvklassisk linje, säger Karin och berättar om hur mycket hon kämpade med latin som var så svårt.

Hon tittar sig omkring med nostalgi i blicken. Karin berättar att skolan var gamla träkåkar ett tag. Eleverna rymdes inte på Mimerskolan. Lokalerna värmdes upp med kamin och var dåligt isolerade.

– Där var det kallt och trist. Så det var fantastiskt när vi fick flytta till Östra gymnasiet. Det var ju så vackert och så fint, säger Karin Bergling.

Nedanför trappan står Uuve Snidare. Hon har länge jobbat i Algeriet och Tunisien. Men den internationella karriären har inte gjort ungdomens minnen blekare.

– Jag kommer ihåg att jag rusade ner till stan när jag fick veta att jag kommit in på realskolan. För då fick man fick köpa sig en sån där läroverksmössa. En liten svart mössa med skärm. Och sen gick jag runt med den hela sommaren, berättar Uuve Snidare.

Nils-Åke Tafvelin gick reallinjen men tog extra tyska ett år.

– Det var ju där alla flickorna var. Jag träffade ingen flicka, det gick inte, men jag lärde mig en hel del tyska.

Hur var det när ni tog studenten?

– Vi tog festerna efteråt. Du vet vi hade ju förhör sista dagen. Så det var frågan om man skulle klara sig eller inte, säger Robert Ullsten.

Karin Bergling minns det som fruktansvärda förhör.

– Det satt gamla gubbar i svarta kostymer och tittade på oss. Det var hemskt.

Hur firade ni studenten?

– Man åkte inte lastbil och traktorer och sånt där. Vi var laglydiga då, säger Kurt Johansson.

Uuve Snidare berättar att hon tog studenten den sista april. Efter utspringet gick hon med sin nya studentmössa upp till Gammlia och tittade på elden.

– Sen var det fest. Och den här mössan skulle se använd ut så då tog man den med käppen och drog den i trottoarkanten. Den skulle bli skrotig och liksom grå, sen dammade man av den. Vi var så nykläckta, det var så lysande vitt, och så fick det inte vara, berättar Uuve Snidare.

Samlingen börjar röra sig inåt hotellet där de ska äta lunch tillsammans. Senare ikväll blir det middag på Väven. En lång man med studentmössan i högsta hugg kommer gående lite efter de andra.

– Det är det här som blir intressant; Vågar vi bjuda in till nästa jubileum? säger mannen som heter Jan Björnebrink. Han viftar med ett kort där en glittrig nia och en silvrig nolla blänker i solljuset.

– Då är alla 90 år gamla. Jag ska försöka locka men vi får se om det går. Nu ska vi äta, hejdå! säger han och går upp för trappan.