Det är nästan helt tyst i den stora Kopparhallen i centrala Avesta. En ensam boll passas runt, studsarna i golvet ekar i lokalen. På planen står ett fåtal ungdomar, väntandes på träning.
Benjamin Bauer är lång och reslig, han sticker ut en aning från de övriga. På överkroppen bär han Avesta Brovallens rubinröda overall-tröja, och när Lägets reporter presenterar sig från läktaren studsar han smidigt upp över räcket för att svara på frågor.
Kombinationen längd, smidighet och styrka är ett recept av egenskaper som Benjamin själv tror kan ligga till grund för att just han knep en plats på Partille handbollsgymnasium.
– Det är väl längden, och att jag har ett ganska bra hopp. Sen skjuter jag hårt, säger folk. Jag tycker själv att jag skjuter ganska hårt också. Och så är jag rätt snabb för att vara lång.
Men att han skulle komma in på den elitsatsande utbildningen var långt ifrån självklart. Den vänsterhänte högernian, ett attribut som är en sällsynt vara i handbollsvärlden och kan saknas till och med på landslagsnivå, hamnade först på reservplats. När beskedet slutligen kom satt han på lektion i skolan.
– Det var jättestort när jag fick höra det. Hela familjen blev glad. Först blev jag lite förvånad, eftersom jag hamnade på reservplats från början, så jag trodde inte att jag skulle komma in. Men när beskedet kom var det bara att köra. Nu blir det Partille sa jag till mig själv.
Det var förra året, då Benjamin lät sig inspireras av kompisar som kommit in på andra handbollsgymnasium, som han bestämde sig för att försöka satsa på en professionell framtid inom handbollen.
– Då ville jag verkligen satsa. När jag såg att de kom in ville jag söka själv och se hur långt jag kan komma. Innan det spelade jag handboll bara för skojs skull. Jag visste inte ens att det fanns handbollsgymnasium. Men sen tog jag chansen och började söka, och nu är jag här.
Partille gymnasium, skolan som Benjamin Bauer ska spendera sina nästkommande tre år på, erbjuder en arena med två idrottshallar, fullutrustat gym och sjukgymnaster. Därtill lägenheter för de inflyttade spelarna med frukostmatsal i direkt anslutning. Alltsammans inom fem minuters gångavstånd.
Det är IK Sävehof som i första hand samverkar med skolan. Och klubben, som har anor från mitten på 1900-talet, är inte vilken som helst. Förutom sex respektive 14 SM-guld på herr- och damsidan är det en av världens största handbollsklubbar med mer än 2000 aktiva ungdomar.
Bortsett att få träna med några av landets bästa spelare och tränare ser Benjamin Bauer fram emot att flytta till just Göteborg.
– Jag kommer såklart sakna alla här. Men jag är lite glad också att få komma härifrån. Från en liten stad till en stor, det blir en väldig skillnad. Jag hoppas att få träffa nya vänner, nytt folk, och träna med andra.
Sen tidigare tränar Benjamin med ungdomslandslaget. Under uttagningarna och träffarna har det blivit många resor, främst i de södra delarna av landet. En ständig följeslagare är pappa, som varit lite av en idol för Benjamin sen unga år, och även agerar tränare i moderklubben Avesta Brovallen.
– När jag var liten såg jag honom spela mycket. Då var han lite av en förebild, säger Benjamin.
I rollen som både förälder och tränare har Hans Rubin tvingats arbeta extra med att se till hela laget, och inte fastna med blicken på den egna sonen.
– Det har varit kämpigt på sätt och vis. Som tränare vill man vara jämlik och inte favorisera. Men i bakhuvudet tror jag alla föräldrar vill att det ska gå bra för deras barn.
Beskedet om flytten innebar förutom glädje också en portion vemod för pappa Hans Rubin. Genom åren har det blivit en hel del träningar, gymmande och matchtittande ihop. Handbollen har fört dem samman, och nu är det även den som för dem isär.
– För mig personligen kommer det kännas tomt att inte ha med Benjamin i bilen till träningar och gym. Men man får njuta av det och åka ner och titta på honom där nere, säger Hans Rubin.
