Att leva med döden runt hörnet

Ett år av pandemin har gått. Riskerna med och rädslan för coronaviruset har varit verkligare för vissa. Studenten Anna-Simone Badrous är livrädd för att förlora sin pappa på grund av viruset. Marlene Pehrsson är en av dem som sett covidpatienter dö i ensamhet på Danderyds sjukhus.

Händer som vårdat de svårt sjuka covidpatienterna. På Marlene Pehrsons händer syns fortfarande ärr från handeksem som hon fick av handspriten och skyddsutrustningen.

Det är måndag. Aprilvädret bjuder på strålande sol. Handspriten står redo för kunderna i kassan. Ett år präglat av pandemin har gått. Intensivvårdssjuksköterskan Marlene Pehrsson har arbetat vid fronten i kampen mot viruset. Hennes positiva energi gör det lätt att glömma det allvar som hon och hennes kollegor levt med under året.

– Vi visste ingenting om det här tidigare. När allt var nytt gick man igång med adrenalinet. ”Det här skulle vi lösa”. Man visste inte hur lång tid det skulle ta. Kanske några veckor, sen är det över, säger Marlene.

Marlene fick handeksem på grund av allt spritande och de skyddsutrustningar och handskar som behövdes. Eksemet behandlades men blev inte bättre. Hon tror att det kan ha berott på den inre stressen som kroppen kände av och att händerna behövde tid att läka. Marlene beskriver att hon inte ville hamna på intensiven själv, eller smitta andra, på grund av att hon insisterat på att jobba trots öppna sår på händerna.

– Det är klart att jag ska jobba i en pandemi, de behöver ju mig. Men man vet ju också vart det kan leda, säger Marlene.

För att hantera arbetet på intensiven under året har Marlene lagt ned mycket tid på familjen och på att träna, där hon hittar sin energi. Hon berättar att hennes kollegor är ett stort stöd eftersom de är de enda som verkligen förstår vad de går och har gått igenom.

Förutom att patienterna på intensiven kan dra på sig flera infektioner finns det multiresistenta bakterier på sjukhuset som går från patient till personal. I värsta fall kan öppna sår likt Marlenes leda till blodförgiftning. När det inte gick att dölja längre tog hon upp det med cheferna och blev omplacerad.

En dag under pandemivåren när Marlene skulle till jobbet frågade barnen henne:

– Mamma, kommer du att dö?

Marlene tror att det är en fråga som många barn ställde till sina föräldrar. Bara den frågan, förutom de patienter hon har omsorg om dag ut och dag in på intensiven, är tung att bemöta. Hon försökte möta barnen i deras fråga.

– “Du behöver inte oroa dig för att jag ska dö på jobbet. Jag är jätteförsiktig och vi har skyddsutrustning. Vi tar hand om varandra”. Fast jag visste ju inte heller. De såg igenom den där oron som man själv hade, säger Marlene.

Hon minns TV:n som stod påslagen med nyheterna varje dag. Det är något hon ångrar nu, då hon tror att det kanske bidrog till oro för barnen. Ju längre pandemin fortsatt desto mer har erfarenheterna hunnit ifatt Marlene. Hon berättar hur gnistan inte finns kvar på samma sätt och att det är ledsamt och tröttsamt hur det aldrig tar slut. Samtidigt finns en frustration kring att stora målgrupper i samhället inte har velat förstå allvaret. Hon berättar om hur hon tillsammans med sina kollegor talat om att de har gråtit en hel förmiddag hela vägen fram tills de står vid sjukhusentrén, men att så fort de klivit in genom dörrarna så har de kört på och gjort sitt bästa.

Anna-Simone minns hur hon och hennes syster gick ut för första gången efter att ha hållit sig instängda i lägenheten under lång tid. De promenerade upp till Kronobergsparken och satte sig på en bänk och andades in den friska luften.

Anna-Simone Badrous, 19, skulle ta studenten i juni 2020 med mösspåtagning, studentskivor och studentflak. Men när coronaviruset fick spridning sattes livet på paus. Hennes pappa är 73 år gammal och i riskgrupp vilket gjorde att hon och hennes syster inte gick utanför dörren på väldigt länge. Hon, som tycker så mycket om att gå ut och träffa vänner, har levt ett år i karantän. Idag pluggar hon på KTH i Flemingsberg och är tacksam för distansstudierna som tar upp mycket av hennes tid.

Det blåser kallt på uteserveringen vid Fridhemsplan. Anna-Simone berättar hur många “skiter i corona” och träffas ändå, inklusive alla hennes vänner.

– Det är inte kul att hela tiden behöva säga nej eller att tvinga dem att anpassa sig efter mig. Kom till Fridhemsplan, vi måste sitta utomhus och ses vid den här tiden när det inte är så mycket folk, förklarar Anna-Simone.

Anna-Simone Badrous, 19 år, i Kronobergsparken. Hon älskar naturen och tycker om att ta promenader. Under pandemin passar hon på att promenera när det regnar då det är mindre folk ute.

Hon önskar att folk förstod hur allvarligt det är. De tycker att hon överdriver, medan det för henne handlar om pappan som hon älskar. Hon kommer att göra allt hon kan för att han inte ska bli sjuk.

– Jag kommer att vara hur försiktig som helst, jag kommer att överdriva. Det handlar om liv och död för mig, för min pappa. För dem handlar det om en förkylning, att man tappar smaken, säger Anna-Simone.

För någon månad sedan hände det hennes kusin, det som Anna-Simone fruktar mest. Kusinen som är vårdpersonal undvek att träffa sin mamma, som hon står mycket nära, eftersom mamman var i riskgruppen. Kusinen blev sjuk, smittan gick till barnbarnet som träffade mormodern och hon fick covid och dog.

Anna-Simone undrar vad hon borde göra om hon får viruset. Om hon ska låsa in sig hemma, med risken att hennes pappa smittas, eller om hon ska gå ut och riskera att smitta andra. Hon lever ständigt med denna rädsla.

– Jag skulle inte kunna leva med att jag var anledningen till att min pappa blev smittad och dog av corona, säger Anna-Simone Badrous.

Marlene Pehrsson i skyddsutrustning. Hon tror att det kommer att ta tid, kanske år, innan vårdpersonalen har landat i det som skett under pandemin.

Vad har varit det värsta under året som intensivvårdssjuksköterska?

Marlene Pehrsson svarar tveklöst:

– Alla de patienter som har dött utan att ha sina nära och kära vid sin sida. Barnen som har blivit av med sina föräldrar. Anhöriga som i vanliga fall får vara hur mycket de vill med patienterna.

Marlene berättar med tårar i ögonen hur fruktansvärt det varit att anhöriga inte har fått vara vid patienternas sida när de dör i ensamhet. Att närvaron är det viktigaste när någon är allvarligt sjuk och att de kan vara där som vårdpersonal men att ingen kan ersätta en närstående.

– Det har varit det jobbigaste. Sådana saker får mig att gråta än idag. Man har sina fragment, sina minnesbilder. Dom kommer jag att få leva med, säger Marlene Pehrsson.

Relaterade ämnen

Mer från: Personligt

Nu kan du dansa bort skolstressen

Reportage Allt fler unga är stressade över skola och livets krav.

Parasociala relationer

Reportage Från Zlatan till kpop. Hur bildar vi relationer med personer vi aldrig har träffat?

"Jag fick plocka upp mitt hår som låg på sängarna"

Reportage Hon trodde att hon skulle dö.

Att leva med döden runt hörnet

Reportage Pandemiåret ur en intensivvårdssjuksköterskas ögon.

2 min

Kan din klädstil avslöja var du bor?

Kultur Vi har undersökt stereotyperna i Stockholm.

Den levande blodsockermätaren

Personligt Möt Amanda och hunden Linton.

Oscar Ahlgren: från pojkrum till studio

Personligt På fredagen den 23 april släpptes singeln ”Vems fel är det”.

"Vissa ursäktar sig för sina problem och för att de tar min tid"

Intervju Psykologen Jonathan Namini berättar om hur det är jobba som psykolog.

Mer från: Läget

"Det är skönt att höra någon som pratar"

Berättarrösten fyller sällskapsfunktion när det varit distansundervisning

Ökad strålning i Tjernobyl

Vetenskap Något är på gång i Tjernobyl. Strålningsnivåerna i området ökar och forskare varnar nu för framtida olyckor.

“Kyckling är lika bra för klimatet som vegetariskt”

Ekonomi Kronfågels koncern och Livsmedelsverket har olika syn på kyckling.

2 min

Om blommor och bin

Vetenskap Varför är bin så viktiga för oss och vår natur? Läget besöker bikuporna på Campus Lappis.

"Det är bättre att ligga lågt och låtsas som att de stoppat oss"

Studenten Partybussföretaget inför studenten.