Karin Gafvelin arbetar och skriver till sjöss

Karin Gafvelin med debutboken Djupet.

Matros, båtbyggare och serietecknare. I tretton år har Karin Gafvelin levt och arbetat till sjöss. För tre år sedan kom den självbiografiska serieboken Djupet. Nu pågår arbetet med bok nummer två.

Karin drar några snabba streck med pennan över pappret – en bläckfisk med åtta armar och klotrunda ögon. Vi sitter nere i mässen på skutan Lova som är ute på en två veckor lång seglats i Stockholms skärgård. Det är sommaren 2011 och Karin är kolloledare. Jag är där som kollobarn.

– Det är så spännande med minnet, som att du minns när jag lärde dig rita bläckfiskar! Säger Karin när vi nu, ett antal år senare, hörs över telefon.

Karin befinner sig på ön Öckerö utanför Göteborg, ombord på den tremastade barken Gunilla som efter en ovanligt lång seglats, nu ligger på varvet för att bli ompysslad. I bakgrunden brusar maskiner och Karin uppmanar några av eleverna att ta det försiktigt med ett giftigt medel.

Under långa perioder är havet Karins hem. Resorna är många och har gått över flera världshav. Bland annat över Nordatlanten – i det öppna vikingaskeppet Draken Harald Hårfagre. Men det hela började när Karin som nittonåring seglade till Kina med Ostindiefararen Götheborg. Det var en upplevelse som gav mersmak.

– Det var en värld som verkade helt vild. Jag jobbade på Ica då och det var det tråkigaste jag kunde tänka mig. Men det är inte helt lätt att segla utan erfarenhet, så därför bestämde jag mig för att först söka båtbyggarlinjen på Skeppsholmen i Stockholm. Direkt efter åkte jag till skonaren Windrose. Jag ville bara ut och härja och sen dess har jag hållit på.

Parallellt med båtbyggande och arbetet till sjöss, ritar och skriver Karin serier. För tre år sedan kom den självbiografiska debutboken Djupet. En berättelse som bland annat utspelar sig på ön St Croix i Karibien. Ombord på skonaren, som i boken kallas för Windrose, träffar Karin James och en intensiv men komplicerad relation tar vid.

– Det var verkligen en historia som drabbade mig och det tog mig fyra-fem år att skriva klart den. Känslorna var väldigt färska. Jag behövde gå igenom dem för att fatta vad som hände. Det var viktigt för mig att ange exakt det som hände. Jag försökte först förmedla exakta platser, namn, känslor och bilder.

Varför var exaktheten så viktig?

– Kanske för att det ger minnena en slags vördnad om man dokumenterar dem i detalj. Lite som att fotografera en middag, även om bilderna sen hamnar i någon dammig bildsamling som man aldrig tittar på.

– Och det här var så jävla stort för mig, omvälvande och uppslukande. Jag ville också dokumentera för att folk skulle förstå.

Du skriver utelämnande – både om dig själv och andra.

– Ja och det är knepigt men också en befrielse, lite som en bikt. En del av mig finner det väldigt värdefullt om jag är helt öppen – en människa som är öppen med allt kan man ju inte skada. Sen är det väl också ett universellt ämne, hur svårt det är generellt sett att vara människa. Man träffar folk som lämnar en. Och man tvingas själv lämna andra.

– Det är moraliskt svårt att skriva om andra människor som inte är jag. Jag vet inte vad jag själv hade tyckt om att få min historia berättad av någon annan.

Men olagligt är det ju inte.

– Nej precis, men det är jättesvårt. Lagligt rätt kontra moraliskt rätt. Är konstens egenvärde en ursäkt? Jag tänker på Knausgård, han fick ju skit.

Även bok nummer två som nu är i full gång att skrivas drar åt det självbiografiska hållet. Men nu menar Karin, är det lättare att distansera sig från exaktheten.

– Just den här historien utspelar sig i mina tonår. Det är väldigt avlägset för mig. En halv livstid, halva mitt liv har hänt efter det. Jag tar mig fler friheter i det här manuset.

Arbetet med den andra boken inleddes i Norge när Karin var där och byggde båtar. Under ett halvår fungerade en rutten träbåt som hem. Men skrivandet var svårare då.

– Jag var så slut efter dagarna av fysiskt arbete. Skrivandet kräver rätt sinnesstämning. Nu har jag faktiskt börjat skriva igen, sedan hela världen gick under.

Finns det några spår av den klassiska prestationsångesten som ofta medföljer en debut?

– Ja, första boken blev så väl mottagen. Man är rädd för att vara ett one hit wonder! Men man får tänka att man väl har någon slags förmåga. Hoppas bara att den blir bra, annars får jag väl skrota allting, säger Karin och skrattar.

Mer från: Läget

Solbränd eller inte – så solar du säkert

SOLSKYDD Vilka solskydd kan man egentligen lita på?

1 min

Läget planterar tomater!

LÄGET LYSSNAR Lyssna på när Läget snackar odling

47 sec

Lite hederlig tennis

LÄGET LYSSNAR Trots padeltennisens enorma populäritet finns det fo...

Konståkningens baksidor

KONSTÅKNING "Konståkningen gick från att vara något roligt till att kännas som ett heltidsjobb"

Alternativa studentfiranden

STUDENTEN Stockholms studenter hittar egna sätt att fira på